Inte så illa som det verkar!

I tisdags förra veckan så var jag och pratade med kuratorn i stan. Det va både skönt men lite konstigt att prata med en främmande människa och framförallt gråta inför.
Kändes som om att jag typ skulle bli dumförklarad vilket jag såklart inte blir. Så tror det var nyttigt att ventilera vad som tynger mig.
Att få höra att jag inte är deprimerad va först och främst väldigt lättande (även fast jag innerst inne visste att jag inte var det)
Sen att komma fram till vad som tynger mig, vad som gör att jag har de där dagarna då jag bara gråter, känner mig ensam, inte har någon ork eller vilja. Det är så himla skönt att veta!
Nu ska jag tillbaka till henne om 4 veckor och förhoppningsvis prata ut ordentligt och sen kunna komma över det här! Att sörja "färdigt"  behöver jag absolut inte göra, men jag måste komma vidare!
Jag kan ta mig över det här! Jag måste kunna prata om mina känslor, jag får inte stänga in dom. Det är då de här dagarna kommer, som hon sa "du stänger locket när du inte vill prata mer, sen tillslut så är burken full och det rinner över. Du lagrar dina känslor och sen får du allt på samma gång"

Bara steget att ha vart och pratat med en kurator är stort för mig.
Jag känner att jag växer mer och mer i mig själv för var dag som går!
Blir så stolt! Haha säger detta mycket nu, vilket måste vara kanon? :)