Nu ikväll har jag tänkt, ja ni såg rätt tänkt! Första gången på länge, haha!
Jag har tänkt på hur olika vi människor är, till sättet & allt. Att vissa blir sura för ingenting, vissa kan gå runt & le en hel dag utan anledning , vissa har alltid ena ögonbrynet lite upphöjt.
Nästan inga som jag känner är likadana till sättet som jag är. Jag är lite lättstött, men blir sällan sur för småsaker, för att få mig sur krävs något mer än att säja något dumt till mig. Gränsen går däremot när någon talar illa om min bil, då blir jag faktiskt förbannad. Ni kan tycka att det inte är något att bli arg för. Men jag älskar den där bilen mer än något annat. Jag har lagt ner hela min själ (& alla mina besparingar med för den delen) på den stackars bilen. & jag är så nöjd med honom, Rustan är det finaste & mest värdefulla jag har. Han är verkligen min ögonsten. Så han betyder så mycket för mig, även om ni inte tror att en bil kan betyda så mycket för någon & tycker jag är konstig, så tyck det för all del. Jag älskar min Rustan mest av allt, lika mycket som ni kanske älskar er hund, pojkvän osv.
Tänk om någon skulle säja något illa om någon/något ni älskar jätte mycket, såklart ni skulle bli lite stötta då? Jag blir stött om någon säjer något om Rustan. Ni kanske inte märker det, men då tar jag illa upp, & det är ytterst sällan jag gör det.
Hm, det va kanske inte just detta jag hade tänkt att skriva om från början, men de va ganska skönt att få det ur sig.
Ibland är det svårt att förstå hur människor tänker eftersom vi är så olika. Något som jag kan tycka vara en skitsak, kan vara jätteviktigt för någon annan. Jag kanske inte alls tar åt mig & bryr mig inte ett dugg om nån kallar mig bitch, medans en annan person mår jättedåligt av det.
Jag tror att det är därför vissa människor inte funkar ihop. Jag tror man måste ha hyffsat lika personligheter, värderingar & funka ganska lika om man ska klicka. Vet inte hur jag kom in på detta heller, men det är såhär jag tycker iaf.
Enda sättet att klara sig igenom motgångar är att alltid se det positiva i det hela, det finns alltid en guldkant på ett grått moln ni vet.
Om någon lyckats orka läsa igenom mina värdelösa tankar så tack :)
/ Jennie
Risin' up, back on the street
Did my time, took my chances
Went the distance, now
I'm back on my feet
Just a man and his will to survive
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar