You spin my head right round

Jag har kommit fram till att jag är ganska knepig egentligen.
Känslomässigt är jag stenhård, visar inte gärna känslor osv som har med mig att göra, jag visar hellst inte för någon annan om något är fel. Jag mår bäst när jag håller det inom mig, jag mår oftast värre om jag pratar med nån om det. Det är helt sjukt, det är ju tvärt om mot vad det borde vara. Men inget med mig är "som det borde vara" jag är tvärtom på nästan allt.

Se fram emot saker i mitt liv just nu:
- Plantis på onsdag!
- Sätta upp nya poolen
- Köpa nya skor
- Kristihimmelfärd (långledigt!)

Saker jag bävar för:
- AA provet
- Studenten
- Vad ska jag köpa till mamma i födelsedagspresent


Jag hatar att vara ensam! Finns det något värre, förutom skuldkänslor då men det hör inte hit.
Att känna just den känslan, att jag är ensam. Det är inte den känslan att jag inte har några vänner, för jag har de bästa vänner man kan ha! Massa kärlek till er! Det är ensamkänslan att inte ha någon person i sitt liv som betyder snäppet mer än någon annan. Jag saknar den känslan av att vara kär, fast jag är ändå rädd för det, jag vill inte råka ut för samma misstag som sist. Jag fattar inte att jag va så blind att jag missade det uppenbara. Men det är över & bortglömt nu, men jag kan fortfarande känna skam & ångest för det ibland. Att jag va så jävla dum.
Men det va inte det jag skulle prata om, utan de va just känslan av att vara just kär, ja det är härligt, & jag saknar det.

Blev ett litet blandinlägg om mina tankar ikväll. Nu ska jag borsta tänderna, lägga mig & titta klart på Madagaskar & vänta på att Daniel ska ringa.
Det är skönt att nån bryr sig om en, men jobbigt när man inte känner detsamma tillbaka.

Over and out!
/ Jennie