När jag slår mig eller skadar mig, det räcker att nån nyper mig hårt, de behövs inte heller mycket!
Sen om någon nära dör såklart.
& om nån skrämmer mig så jag blir riktigt rädd! Då skriker jag & börjar gråta direkt, haha!
De räcker att jag hör en deppig låt om jag är på det humöret.
Sen farfar dog har jag också fått gråtattacker från ingenstans, en gång skulle jag käka glass med familjen & kusinerna & jag brast i storgråt, en gång satt jag hos Tobias & kollade när han spelade tvspel & jag bara böjade lipa. Det är troligen nåt psykiskt, en spärr som släppt i mig. Eftersom jag inte gråtit över känslor på samma sätt förr, så går min favorit bort & då släppte det. För de gångerna jag fått attackerna har jag inte ens tänkt på något, de har bara kommit.
Jag kan skriva massa om den här spärren som släppt, det var något som hände där. Jag grät såklart lite när jag fick reda på att farfar dött när jag var i skolan. Men sen grät jag ingenting förän på begravningen, jag grät mig igenom i princip allt, högt & jag hulkade & alla glodde på mig. Pappa satt brevid & höll mig i handen genom allt, det var då det släppte antagligen.
Så nu har jag blivit en väldigt känslig människa, de kan räcka mig med att jag ångrar något, som när jag beställde nya bågar sist hos optikern, när jag kom hem tänkte jag att jag inte ville ha dom, pratade med mamma om de & jag började gråta för det.
Nu har jag nästan blivit överkänslig istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar